Possibly the most awkward morning. Ever.

Okej, here's the story. På mitt jobb finns det en supersnygg kille. Alltså han är gudomligt snygg. Han verkar vara student dock, för han jobbar typ bara ibland, på helgerna. Känner honom därför inte alls, har bara hälsat på han och lett och ibland har vi typ sagt små korta fraser till varandra. Men jag smälter typ varje gång jag ser honom.
I alla fall. I morse kom jag in till stan 1 timme innan jag skulle börja jobba. Istället för att gå till jobbet direkt och behöva sitta av tiden i lunchrummet, bestämde jag mig för att sätta mig på en parkbänk i solen. När det hade gått några minuter blev jag riktigt uttråkad. Kollade runt mig om det var fritt fram, japp, det var det. Tog få fram mobilen och började knäppa typ 10 egobilder på mig själv. När jag vänder mig om för att dubbelkolla att verkligen ingen var där, upptäcker jag det kanske värsta som kan hända: HAN, den där supersnygga guden från jobbet, är bara några meter ifrån! Fatta att jag höll på att gå under?! Alltså jag blev helt kall och ville bara dö. SÅ ENORMT PINSAMT. Får trösta mig med att han kollade ner i marken och jag satt vänd mot honom, så han såg aldrig mitt ansikte (hoppas jag). Men han känner säkert igen mina kläder.
Alltså, detta är så typiskt mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0