Att inte ta sig själv på allvar.
Gör ni det? Lyssnar ni på er själva och ger dig själv en kram i hjärtat? Det kan jag nog inte säga att jag gör särskilt ofta. Jag förminskar alltid mina egna problem. Har jag ett krossat hjärta eller känner att jag blivit orättvist behandlad tvingar jag mig själv att inte tycka synd om mig själv, jag tvingar mig att inte vara ledsen. Men det klart jag inte kommer från hjärtesorg och liknande sorger så "lätt". Jag fortsätter vara ledsen, men jag accepterar inte min sorg. Det är en stor skillnad. "Min sorg är ju ingenting i jämförelse med honoms eller hon den där tjejen. Min kärlek var inte sådär stor att jag skall få lov att må så dåligt som jag gör". Lite så går tankarna.
Vilket är dumt. Vet ni varför? För dina problem är alltid stora, riktiga och viktiga om du mår dåligt! Man kan inte jämföra sin sorg med någon annans. I sådana lägen måste du vara självisk. Tillåt dig själv att må dåligt, att gråta. Jag lovar att det känns bättre efter att du släppt en tår eller två. Det är som att ventilera och krama om sitt eget hjärta. Det spelar ingen roll om det handlar om ditt livs kärlek som dragit eller om den där chokladbiten du sett fram mot så länge plötsligt är uppäten av nån annan. Släpp fram dina känslor och var inte för feg för att visa dig själv din sorg.
