Saturday morning


Måste också berätta om en sak som hände igår på jobbet. Jag stod i kassan och kollade ut över affären. Så plötsligt uppenbarar det sig en mycket lång kille med blont hår, jag kände igen honom. Han var så himla bekant. Då såg jag att det var han, en av de personer som verkligen sårat mig, som fått mig att känn mig så värdelös. Det högg verkligen i hjärtat då. Som flera tusen knivar. Det var något jag aldrig upplevt förut. Det kändes som en hjärtattack. För jag gillar den här personen (nej, inte kärleksmässigt) samtidigt som jag hatar honom. När han kom lite närmare såg jag att det faktiskt inte var han som jag trodde det var. Smärtan i hjärtat släppde med en gång då.
Jag blev chockad över mig själv. Min kropps reaktion skrämde mig. Jag tänker nämligen aldrig på den här personen längre, jag hade verkligen gått vidare och jag är på ett mycket högre stadie i livet just nu. Men så pang - så fort han uppenbarar sig (inte sett han sen jag blev sårad) så går hela jag sönder. Konstigt egentligen - för jag har verkligen gått vidare. Eller har jag inte det? Har hjärnan gått vidare men hjärtat ligger lite bakom kanske?
Kommentarer
Trackback